Avslutat forskningsprojekt:

”Hållbarhet genom marknader” (”Doing sustainability through markets? – Coastal communities and economies embedded in place”). Tillsammans med Johan Hultman från Institutionen för service management och tjänstevetenskap (projektet avslutades vid årsskiftet).

Kan du berätta lite om forskningsprojektet?

­– Jag och Johan Hultman har befunnit oss ”i fiskevärlden” i sex års tid och det har varit intensivt arbete. Det har inneburit att jag borrat mig djupt ned i den verklighet som finns kring fisket.
– Bland annat har jag varit ordförande för Öresundsfiskarna sedan 2012. Det är en samverkansplattform mellan yrkesfiskare, sportfiskare, husbehovsfiskare och turbåtsskeppare. I verksamheten ingår träffar med olika fiskare och myndigheter, folk från länsstyrelsen är alltid med. Det senaste året har även danska fiskare varit med. Det har varit både givande och spännande.
– Min fiskeforskning har även lett till att jag idag sitter med i styrelsen för leaderområdet Nordvästra Skåne med Öresund. I det sammanhanget ansvarar jag för EU:s havs- och fiskerifond i syfte att få fart på den lokala utvecklingen främst på landsbygden.

Varför blev du intresserad av detta område?

– Jag fick ett erbjudande 2010 från en kollega om att gå in i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om hållbart fiske i Öresund, som hette ”Sound Fish”. Jag tyckte det var intressant och därefter har jag och Johan Hultman haft forskningspengar från Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande).
– För oss som samhällsvetare är det här frågor som är spännande, men sedan årsskiftet är det stopp i finansieringen. På ett sätt var vi trots allt färdiga med att titta på fisket utifrån de tidigare förutsättningarna och forskningen har fått mycket uppmärksamhet.
– Vi har skrivit debattartiklar om kvotfördelningen och köp och sälj och vi har varit i riksdagen och informerat – och riksdagsledamöter har varit här. Vi har bland annat ingått i ett utvärderingsarbete som var initierat av miljö- och jordbruksutskottet kring förvaltningen av det pelagiska fisket (fisket i öppna havet). Vi har också varit med i framtagandet av den nationella yrkesfiskestrategin. Vi har gjort forskning som verkligen varit högaktuell.

Vad har du forskat om tidigare?

– Jag och Åsa Thelander från Institutionen för strategisk kommunikation drev under några år ett större projekt med namnet ”Kommunikation kring innovationer i stadsmiljö – Kommunikativa möjligheter och utmaningar för stadsförnyelseprojektet H+”. Det handlade om hur man kommunicerade kring ett stadsbyggnadsprojekt som inte kommit igång, i det här fallet alltså H+.
– Vi studerade konstnärliga uttryck på en plats som ännu inte bebyggts, där syftet med konsten var att ge medborgarna i Helsingborg en ny syn på hamnområdet. Kommunen ville presentera H+ som ett djärvt och kreativt begrepp. Det pumpades in mycket pengar för att få igång intresset. Vi gjorde bland annat intervjuer med förvaltningscheferna för att se vilka föreställningar som fanns kring området kopplat till den kommunikativa strategin.
– Jag disputerade 2004 i sociologi med avhandlingen ”Att tala med, mot och förbi varandra – Samtal mellan föräldrar och skolledning på en dövskola”. Där undersökte jag hur olika parter – skola och föräldrar – diskuterar kring ömtåliga frågor om barn som går på teckenspråksskola. Avhandlingen hade en samtalsanalytisk inriktning – hur kan man uppnå närmare samförstånd kring något komplicerat?

Varför är din forskning viktig?

– Jag skulle vilja lyfta fram betydelsen av samhällsvetenskaplig forskning rent generellt, inom olika sektorer av samhället och i olika institutionella och organisatoriska sammanhang. Överallt finns det olika spänningar och olika logiker som möter varandra. Samhällsvetare kan synliggöra detta för intressenter och medborgare och bidra till ökad transparens, till nytta för demokratin.
– Jag skulle också vilja säga att det är min uppfattning att samhällsvetare får för lite forskningspengar, till exempel när vi slåss om samma pott som naturvetare.

Har du något ”drömprojekt” du skulle vilja genomföra i framtiden?

– Då skulle jag återigen vilja anknyta till avsaknaden av samhällsvetenskaplig blick och analys inom en del områden. Jag skulle kunna tänka mig ett projekt med fokus på ekosystemtjänster (alltså produkter och tjänster som naturens ekosystem ger oss och som bidrar till välfärd och livskvalitet).
– Det råder sådan obalans mellan människan och naturen. Hur kan man skapa ett nytt sätt att se på relationen mellan människa, fiske, jordbruk och skog? Hur kan våra resurser brukas för att få ett fungerande system? Här behövs mer än enbart ett biologiskt perspektiv. Olika slags kunskaper är nödvändiga och hur kan vi samverka kring detta?
– Det skulle vara viktigt att studera de här frågorna, men drömprojekt vet jag inte om man kan kalla det.

Vad förde dig till Institutionen för service management och tjänstevetenskap?

Jag disputerade på sociologen i Lund år 2004 och i samband med det fick jag ett vikariat på institutionen där jag undervisade i kurser i konsumtion och turism. Vikariatet ledde sedan till en tillsvidareanställning. Därefter fylldes min tid mestadels av fortsatt undervisning och av att bygga upp nya kurser och komma in i tvärvetenskapligheten som finns på institutionen. Det var en spännande tid men den innebar också att min forskning fick vila.  

Hur blev forskningen åter en del av ditt arbete?

Det var när jag bland annat skrev ett bidrag i en antologi rörande retail- och butikverksamheter. Mitt bidrag byggde på en ofinansierad forskningsstudie om både hur kunder rör sig i butiker och om mötet mellan kunder och butikens servicepersonal. Under 2011 kom jag plötsligt in på fiskeriområdet via ett forskningsprojekt som handlade om Öresundsregionen och småskaligt yrkesfiske. Medverkande i projektet var min institutionskollega Johan Hultman, en nationalekonom från Lund och ett antal marinbiologer. Projektet utmynnade i att jag och Johan Hultman sökte och fick ett anslag av forskningsrådet Formas som räcker åtminstone fram till 2017. Jag fokuserar därför numera på frågor som handlar om fiske, fiskeriförvaltning och fiskeripolitik. Det har visat sig vara ett otroligt spännande forskningsfält. 

Kan du berätta något konkret om vad du menar med ”spännande”?

Vi har i Sverige ett kustnära småskaligt yrkesfiske som håller på att försvinna och det är allvarligt eftersom det ju hotar existensen för en hel profession. Småskaligt yrkesfiske innebär att man föredrar att fiska med nät i stället för trål. I detta sammanhang hamnar det småskaliga fisket i underläge gentemot det storskaliga yrkesfisket eftersom det storskaliga har helt andra förutsättningar. Det betyder till exempel att storskaligheten inte är beroende av väder och vind på samma sätt som nätfiskarna, eftersom de också är utsatta för säl och skarv vilket innebär förlorad fångst och förstörd utrustning. Dessutom har det storskaliga fisket större båtar som kan röra sig snabbt över stora geografiska ytor. Det har inte de småskaliga yrkesfiskarna. De är ju bundna till sin hemmahamn. Ändå är deras fiske reglerat på precis samma sätt så som det storskaliga fisket. Det har bidragit till att det blivit tuffare för de småskaliga yrkesfiskarna både administrativt och ekonomiskt.

Har ni publicerat några forskningsresultat?

Vi skrev till exempel tillsammans med Länsstyrelsen i Skåne och fiskestrategen i Simrishamn en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter. Det var roligt, eftersom ämnet fick på så sätt mycket uppmärksamhet. Sedan fortsatte vi med att skriva en artikel i tidningen ETC. Där lyckades vi synliggöra spänningarna som finns inom fisket. Det vill säga konflikten om en allmän resurs som man försöker förvalta genom att göra den till en privat resurs i form av överförbara rättigheter. En förvaltningsform som i Danmark och på Island lett till att stora delar av det småskaliga kustfisket slagits ut då kapitalstarka aktörer tagit över. Därefter tyckte redaktionen tyckte ämnet var så pass spännande att de själva skrev en uppföljningsartikel. I samband med detta fick vi som samhällsvetare en annan roll genom att vi hjälpte journalisterna med forskningsmaterial, kontakter med mera. Att vårt arbete fått så pass stor spridning, känns mycket meningsfullt.

Hur jobbar ni just nu?

Som samhällsvetare fokuserar Johan Hultman och jag på den sociala hållbarheten i relation till ekologi och ekonomi. Vi studerar fisket ur ett socialt hållbarhetsperspektiv såtillvida att vi är måna om att en hel profession inte försvinner. Vi menar till exempel att det måste finns utrymme för nyrekrytering och en möjlighet att klara sig ekonomiskt som småskalig yrkesfiskare. Häri gäller det därför att synliggöra vad fisket genererar för samhällsnytta och visa vilka samhällsvärden som existerar i miljön inom och runtomkring det småskaliga fisket.

På din personliga forskningssida står det att du varit aktiv i projekt som handlar om konst. Kan du berätta mera?

Det är ett spännande projekt som finansierades av Plattformen i Helsingborg men som nu är avslutat. Under två år samarbetade jag med Åsa Thelander från Institutionen för strategisk kommunikation. Det handlade om H+-området och hur man med hjälp av konst och kultur marknadsför en plats som ännu inte finns. Det vi studerade var de evenemang som arrangerades för att locka helsingborgarna till att engagera sig i H+-området och vara delaktiga i dess utveckling. Detta gjordes med hjälp av konst, vilket inte var alldeles enkelt. Vi upptäckte till exempel att kommunikationen kunde tolkas som elitism vilket bidrog till att konsten också uppfattades som exkluderande. Projektet ledde till att vi skrev två artiklar, deltog i internationella konferenser, presenterade för kommunen samt sammanställde en utvärdering till Region Skåne.

Finns det några frågor som du vill forska på i framtiden?

Eftersom fiskeriforskningen har gett mig gett mig en inblick i hur villkoren för fiskeriet styrs från långt håll så skulle det vara intressant att göra ytterligare studier av hur beslut tas och hur beslut landar. I EU-dokument betonas vikten av regionalitet, vilket jag anser är väldigt bra. Frågan är dock hur bra principen om regionalitet fungerar när det finns flera olika myndigheter mellan EU-nivån och de som är direkt berörda. Det är en frågeställning som känns meningsfull att fortsätta med.